Det här är exakt ett sådant inlägg som jag tvekar länge innan jag publicerar. För jag vill inte oroa familj och vänner. Vill inte bara gnälla, gnälla och gnälla. Inte framstå som universums bittraste. Eller som otacksam. Och jag vill verkligen inte få det att låta som om jag gör någonting annat än älskar min dotter till döds, men jag behöver få skriva av mig och min blogg är min dagbok. Och Bonnie är mitt allt. Bara så att alla vet om det.
Idag bröt jag ihop. Bara grät och grät och grät tills Fredrik blev tvungen att stanna hemma från jobbet för att jag helt enkelt inte kunde hålla ögonen öppna. Vad gör man i ett sådant läge? Inte en blund hade vi fått på i princip hela natten och inte tidigare under dagen heller, och inte på natten innan. Eller den dagen… Kändes som att jag var inne på mitt fjärde nästan helt sömnlösa dygn och jag vet inte med er men jag fixar inte den grejen.
Om ni visste hur ledsen jag är för att jag tycker det är så jobbigt att vara mamma. För att inte någonting blev som jag tänkt och för att allt är så annorlunda än vad det var i mina tankar och drömmar innan jag fick barn. Jag älskar Bonnie, så mycket att det gör ont och jag skulle inte byta bort henne mot någonting i världen. Hon är en sådan fantastisk liten unge på alla sätt och vis och de allra flesta stunder med henne gör mig så himla lycklig. Jag vill inte att hon ska vara någon annan än precis den hon är och är så tacksam för att hon finns i mitt liv. Men, så kommer tillfällen som dessa. Situationer då jag helt enkelt inte håller. Perioder av gnäll, gråt och vaka. Och jag fixar. det. inte. Inte längre. Jag har liksom varit på gränsen för länge nu.
Känner mig sämst i världen. Inkapabel till att ta hand om mitt barn. Även fast det är just det jag gör, och njuter av varje dag. Typ dör om jag inte får vara ifred NU och orkar inte en sekund till av skrik. Så känns det. Får ångest när jag vaknar och vet att Fredrik ska gå iväg till jobbet. Ångest av att vara ensam hemma. Ångest av att träffa folk. Något är fel och även om jag är övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att känna såhär ibland så blir jag mer och mer säker på att jag inte mår så bra som jag skulle kunna göra. Tror att jag har hamnat i någon typ av depression. Tyvärr verkar det inte bättre.
Vi ska lösa det här dock. Jag är inte ensam. Bonnie har världens bästa pappa nämligen. Jag måste bara bli bättre på att lämna ifrån mig ansvaret. Fredrik vill ju ta henne, orkar lite mer än jag och är precis lika duktig. Ändå får jag dåligt samvete när han tar henne på eftermiddagen. Tänker att han har ju jobbat hela dagen, stackaren. Och på natten behöver han ju sova, för att orka gå upp på morgonen. Och så vidare och så vidare och det blir ju bara pannkaka av alltihop tillslut. Som idag. Idag var en pannkakedag. Morgondagen får baskemig se till att bli bättre.
Usch ja. Inte roligt alls, de där perioderna. Tack för att du delar med dig av dina känslor och upplevelser. När min flicka var bebis så fanns det bara små rosa moln att hitta i bloggvärlden. Jag hade behövt dig då! Dig och din ärlighet. Jag tror och hoppas att andra nyblivna föräldrar läser det du skriver och får stöd i att de faktiskt inte är ensamma. Så återigen, tack! Jag hoppas du får det stöd du behöver för att mäkta med!
Nämen, det låter ju inte alls roligt! Styrkekramar till dig! Glöm dock inte att man absolut får tänka så som du gör – det är inte alltid lätt och en dans på rosor att vara mamma. Och tyvärr är det så att vissa bebisar är missnöjdare än andra. Är det pga av magknip hon skriker eller? Har ni testat miniform (kommer själv från Finland och här har vi ngt som heter Cuplaton som är helt super mot gasiga magar, miniform borde vara nåt motsvarande…). Vår killes mage blev så mycket bättre när vi började ge Cuplaton-dropparna! Sen skall ni också kolla upp d-dropparna om ni ger d-vitamin! VI testade 4 olika sorter innan vi hittade en sort som passade M.s mage!
Massa varma kramar till dig! Vi har ju också haft det rätt kämpigt o min BVC tant berättade då att om jag tyckte det blev för jobbigt kunde hon sjukskriva mig så att sambon också kunde va hemma. Kan det va nåt? Jag hoppas verkligen du vinner mama award! Du vågar berätta det som ingen annan gör! Du är stark! Beundrar dig!
Styrkekramar!
Det är så många som har det som dig, men så få som vågar vara ärliga och stå för att livet med småbarn till och från är skitjobbigt. Utan att på något sätt lägga några värderingar om ens känslor för barnet i övrigt, för det hör ju inte nödvändigtvis dit – man måste få ventilera.
Gör det som du mår bra av och ta några timmar för dig själv. Det ger energi, bara att få vila öronen om inte annat. Hoppas det lugnar sig framöver och att nätterna (och dagarna) blir till det bättre.
Fy fasen. Låter inte lätt det där. Jag är övertygad om att alla mammor har sådana perioder och ingen tycker att du är en dålig mamma! Kan du inte prata med barnmorskan om det här och kanske få någon hjälp därifrån?
Puss vännen
Vem som helst går in i en depression utan sömn. Du. Måste. Få. Sova. PUNKT
Ok, lova?? Ge inte upp det där med flaskan. Låt Fredrik försöka om och om igen. För jag tror absolut det är bäst om pappan sköter flaskbiten. Och då tar du chansen och sover ut. Ta in på hotell om du måste. Din hälsa är viktigast. Det är precis som på flyget. Först syremasken själv – sen barnet!
KRAM
Åh. Jag vet att det kanske inte tröstar ett jävla skit, men sådär kände jag med Iris också i petioder av och till. Värst var det runt 4 månader. Illamående av trötthet bröt jag en dag som din ihop totalt och kunde liksom knappt förmå mig att hålla i henne. Grät och grät och grät och ringde Jocke på jobbet och bara ylade och snorade. Han kom hem direkt och jag bara öste ur mig på honom, allt jag upplevde spm jobbigt. Kag pratade säkert non-stop i en timme om hur hon bara ville bara vara PÅ mig heeeela tiden. Dag som natt. Kväll som morgon. Jur svårt jag tuckte det var att motiverat väcka honom som jobbade och hur jävla bunden jag kände mig av att aldrig lämna hemmet utan Iris. Inte ens skita ifred! Och jag kände mig också helt jävla värdelös som mamma för att jag kände så.
Men ser jag tillbaka på det nu är det glasklart. Änglar hade brutit ihop över mindre än det är småbarnsmamma kan känna.
Ta hand om dig! Prata med BVC och känn att det är ok att vara skrika efter hjälp! Du fixar det här och med tiden BLIR det faktiskt lättare. Jag kan lova dig det <3 kram!
Hoppas du kan läsa, trots iPhone-stavning <3
Det kunde jag – och bölade. TACK <3 <3 <3
Ge henne ersättning. Kanske hon skriker av hunger? Pyttsa i en redig laddning tillägg efter kvällsamningen! Prova! 180-210 ml. Du (och Bonnie) måste få sova. Man orkar inte annars. Och ja, magen tål att switcha från bm till tillägg, man behöver inte fjanta med invänjningsperioder. I med MASSA mat i tösens mage så kanske ni får sova.
Tanken har ju slagit oss, provade ikväll men hon ville inte ha. Kommer dock testa igen, och igen :)
Kanske ni kan ge lite gröt på kvällen?
Försök sov igen så mycket tid du kan, när Fredrik kommer hem från jobbet, och kanske någon vän kan ta henne på promenad under dagen så du får sova??
Så har jag börjat göra, sova en timme när sambon kommer hem. Och på helgen går han upp när hon vaknar så jag får sova 2 timmar helt ostört, för mig har det gjort massor!!
Kram och du är duktig som kämpar!!
Yes, vi gav första smakisen gröt idag och hon älskade det! Kommer garanterat öka portionerna sakta men säkert nu :)
Hallå! Trots sömnbrist och allt så är du en gryyyym mamma och fast du klagar är Bonnie ändå så lycklig lottad som har DIG till mamma så sluta upp med dåligt samvete. Tack för idag, supermys! Kram och håller tummar och tår för en bra natt!
Usch jag känner för dig! Har också haft en tuff period med alldeles för lite sömn och det sliter verkligen isär en;( Hoppas verkligen du får och kan ta emot den hjälp du behöver!! Massa styrkekramar
All kärlek till världens finaste, bästa mamma och person! Det är fan inte kul ngnstans att må som du gör just nu! Hjälper iofs föga, men kom hit å häng i min soffa så får du kaffe och nybakta bullar (från hemköp :)
Lisa, du är så himla duktig! På att vara mamma och på att blogga om mammaverkligheten så att andra mammor (som jag tex.) inte behöver känna sig ensammast i hela världen när man sitter och bölar på köksgolvet!
Spädbarnstiden ÄR tuff, fruktansvärt tuff vilket det inte pratas tillräckligt mycket om enligt mig! Jag har funnit tröst i din blogg så många gånger och allt pga att du vågar säga som det är! Eftersom jag är ”mammanybörjare” så har jag inga direkta tips, försök sova när du får chansen det brukar hjälpa mig! Kämpa på, det blir bättre! Massor med kramar!
Jag känner för dig! Heja dig!
Shit, jag hatar mina ungar emellanåt och jag hatar att vara morsa lika ofta.
Men så får man ju inte känna. Och absolut inte uttala högt! Iallafall inte om man ska tro på mammamaffian som härjar i alla vrår. Myten om den självuppoffrande modern som ÄLSKAR att just självuppoffra är det dags att vi skrotar. Den kväver och dödar oss och får oss att känna oss otillräckliga och DÅLIGA.
Nu för tiden får jag aldrig dåligt samvete när jag är less på familjelivet. Jag omfamnar det, tillåter mig själv att känna och älta. Jag kan få dåligt samvete för hur jag agerar emellanåt, men aldrig för att jag inte tycker allt är så jävla kul.
Usch stackare, det kom en liten tår när jag läste det där – jag känner verkligen med dig! Jag hade typ 2 timmar av skrik igår och bara det fick mig att börja snörvla själv och känna mig kass. Finns det ingen annan ni kan lämna henne till ett par timmar så ni får lite lugn och ro tillsammans?
Jo, vi har massor av folk som kan ta henne, men det känns inte bra just nu när hon är så kinkig liksom..
Det tar mkt mer när det är ens eget barn som skriker. säger verkligen inte att man itne bryr sig om när andras barn skriker men det går inte LIKA djupt och i sömnlösa fall förödande som för just mamman (får väl en massa motkommentarer men låt dom komma) det är väl lite som när en pingvin kan särskilja mamma från 1000 andra och tvärt om man har ett band som inte går av för hackor.
Jag har en önskedröm att det fanns ett samarbete mellan kolikbarnsföräldrar och dövföreningar …. att kunna få SOVA är LIVSVIKTIGT som du befarar är det stor risk att Du är el hamnar i depr om du inte får sova.
Låt ngn närstående ta henne en natt till att börja med och SOV!!!!!!!! *styrkekramar i massor*
Förstår att det inte är din känsla men när jag läser detta tycker jag du verkar vara så kapabel. Modig och klok som vågar känna och skriva det du gör. Från att ha följt flera ”mammabloggar” är du nu den enda jag läser. Jag pallar liksom inte läsa att Frida Fahrman är tillbaka i sina rutiner typ tre veckor efter att hon fått barn :-/ Jag har en ganska bra sovande unge men känner som du ibland även med sömn i kroppen. Men ärligt talat, dagar när man uppoffrat allt för sitt barn som bara är missnöjt är blä. Man har inte ätit, kissat, vilat eller fått någon lugn och ro, då kan man bli knäpp! Massa kramar till dig!
Fyra dygn??? Herregud, klart att du är trött vännen!
Hoppas så att ni får en bättre dag idag.
Den där ångesten och tröttheten känner jag så väl igen. Gick igenom precis samma sak som dig när jag fick mitt första barn. Man har så mycket förväntningar och uppfattningar om hur saker och ting ska vara och bli, men faktum är att man kan omöjligt föreställa sig den omställning det innebär att bli förälder. På gott och ont. Man känner så mycket mer och starkare, både positiva och negativa känslor och jag tor att det enda rätta är att göra som du verkar göra. Vara lyhörd för dem och försöka ta hand om sig så gott det går den första tiden, för det vänder! Mig hjälpte det inte ett skit att få höra det, men på riktigt, det vänder! Nu har jag fått min andra dotter och allt har gått så mkt lättare denna gången. Jag accepterar på ett helt annat sätt att det inte är så jävla roligt just nu men nu sitter jag ju också med erfarenheten att det är en så kort period det handlar om och att det snart blir bättre! Så försök hålla ut, be om hjälp och ge dig absolut inte dåligt samvete! Det mår ingen av er bättre av och du verkar kämpa på som bara den, så ge dig en klapp på axeln och lite cred istället. Det är du värd!
Åh fy. Får rysningar i hela kroppen. Älskade stackare. Vet precisprecis hur det känns, sådär var mina 2 första månader med förlossningsdepression, men sen började det blir bättre.. Men du, prata med bvc om hjälp, ingen kommer tacka dig för att du ‘stod ut’ och inte gjorde något åt att du mådde dåligt. Jag minns inte ens min första tid med April, det önskar jag ingen annan. Men tillslut blir man så less på livet att man inte orkar något, ens minnas, låt det inte bli så! Min kille stannade hemma från jobbet i 4 månader (började jobba förra veckan) för att vi skulle få ordning på allt, ja vi e pissfattiga nu, men familjen är HEL och jag är HEL. Sätt er ner och verkligen undersök alla möjligheter att Fredrik kan hjälpa dig mer! Dom vill det, papporna, bara vi låter dem :) PUSS, kärlek och styrka!
Lätt värt att vara pissfattiga!! PUSS och tack!!
För det första: du är en helt normal mamma!
För det andra: Tack för att du vågar att vara ärlig, för såhär är det att vara morsa.
För det tredje: Jag känner det precis likadant ibland.. Som världens dåligaste morsa för att jag inte orkar när jag inte har sovit, för att jag blir irriterad när han vaknar om nätterna och bara skriiiiiker om han inte får bm (och f-n alla som påstår att min lilla baby inte ska behöva äta om nätterna. HAN BEHÖVER TYDLIGEN DET), att jag ibland skriker tillbaka när lillen tar de höga fiss-tonerna (eller vad det kan heta) och jag har ont i huvudet och inte alls tycker att det är skönsång… MEN jag ÄLSKAR han av hela mitt hjärta, han är så fantastisk att jag ofta kommer på mig själv med att gråta av tacksamhet och lycka över att han finns!
Och precis som du har jag svårt att ta imot hjälp. Men det har hjälpt jättemycket att min sambo tar lillen en morgon i helgen så att jag får sova, slappna av – göra vad jag vill. Och när sambo har någon dag ledig/semester har jag några få gånger tagit mig fri för att bara vara jag i några timmar (shoppa, gå till frisören, gå på café…).. Det är dock inte ofta jag gör det för jag älskar ju att vara tillsammans med min lilla familj. MEN försök om du tycker att du börjar att bli galen, för det är ganska härligt att bara vara du. Och att sakna det lilla hjärtat!
Hav styrka!
Som jag älskar min unge – fastän jag har så jäkla svårt för den här mammagrejen. Det börjar bli lite bättre nu men samtidigt brottas man ju hela tiden med dessa jäkla utmaningar. Är det inte det ena så är det det andra.
Ständigt dåligt samvete och ständigt maxpuls för att man inte hinner och presterar så bra som man borde. Eller man och man. Jag.
Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mig som en mamma. Jag tänker att jag kanske får ge mig själv ett break där. För Cornelia är trots det helt självklar för mig
Jag tycker att även du borde bli snällare mot dig själv för det låter som du har skyhöga krav på dig själv och vad du ska orka med. Du vet att man använder sömnbrist/ryckig och avbruten sömn som tortyr i vissa delar av världen? Och då ska vi mammor gå runt och baka bullar och stråla. Tillåt mig HAHAHAHA. Kram på dig och kom ihåg att du är exakt den mamma Bonnie behöver.
Ja, jag har nog lite för höga krav på mig själv. Även om jag inte riktigt kan se det själv. Du är gullig du, och du borde ha en blogg!!
En grej som min mamma (som jobbat som förskolelärare hela livet) har uppmuntrat mig med när jag varit avis på alla mammor som har bebisar som sitter tyst och snällt i sin babysitter är att krävande barn (som våra) får så mycket kontakt och respons från sina föräldrar (eftersom de kräver det) så de barnen blir väldigt trygga och självständiga när de väl börjar gilla att vara lite mer själva. De kräver den närhet som alla barn egentligen mår väl av att få men som vi 2000-talsföräldrar (läs prestationsprincessor) inte hinner ge dem om vi då inte blir så illa tvungna. Detta är INTE kritik mot de föräldrar som har sina barn mycket i babysitter för det hade jag också haft om jag kunnat men det kan ju ändå vara en tröst att det faktiskt kan komma något gott ur att ha ett barn som ska va med/på en hela tiden. :)
Åh, härlig grej att ha i minnet!!
Åh kära du! Du ska bara veta hur jag känner igen mig, på pricken :-) Med min första bebis blev jag helt tagen på sängen hur JOBBIGT det kan vara att ha barn. SKITJOBBIGT! Han bara skrek å skrek och sov aldrig. Det var en chock. Jag grät och ville ha tillbaka mitt gamla liv. Bröt ihop flera gr och ringde hem min kille från jobbet för jag orkade inte med allt skrik hela dagarna. Vi gick tom till kurator på BVC och pratade för vi var helt slut båda två.
Men så blev det bättre. Ju äldre lillen blev desto lugnare blev han. Det onda i magen försvann och han slutade skrika. Sov på nätterna. Plötsligt blev det skitlätt att vara mamma! Jag har aldrig för en sekund INTE älskat mitt barn, men fasen vad skönt det var när han blev äldre och lugnare. Tack gode gud. Nu är jag stolt att vi pallade den där första tiden, tillsammans.
Kämpa på! Det är okej att hata mammalivet stundom. Jag lovar att ingen tror att du inte älskar ditt barn :-)
Pepp och kram!!
Bästa du, TACK <3
Nu läste jag Julias kommentar här ovan och kan intyga att det stämmer på vår lille. Han krävde som sagt konstant närhet som bebis. Nu är han en treåring som leker hur bra som helst själv. Väldigt uppfinningsrik och självständig.
Ha det i åtanke :-)
kram igen
Härligt att höra!!
jag älskar människor som vågar berätta hur det är, utan att linda in det och utan att låtsas som att allt är frid och fröjd bara för att man lever familjeliv.
lite som när jag kommer hem till folk som har det lite stökigt, disk framme osv – för det har ju jag också.
hoppas att du får sova snart.
Mådde precis som du när jag fick barn. Jag pratade med BVC och fick genom dom en psykologkontakt. Det var guld värt. Insåg att jag nog skulle må bättre av att börja jobba lite så jag och min man började dela på föräldraledigheten istället. Jag blev en ny människa av att få gå och jobba två dagar i veckan. Då kändes det ok att vara hemma. Nu är barnet 3 år och det är mycket roligare att vara mamma. Många kramar till dig!
Jag har också kontakt med en terapeut som hjälper megamycket. Fredrik ska börja vara hemma en dag i veckan nu, tror det kommer hjälpa!
Håll i hatten här är en till som vet preciiis. Nu har det gått snart sex månader sen bebis kom och det har svajjat ordentligt än hit och än dit, men fane mig, det har blivit så mycket bättre ändå (även om vi precis avslutat -HOPPASHOPPAS- en period med krattsömn from hell). Det kommer således fortfarande dagar, och lär fortsätta komma, när man blivit väckt var 30min natten igenom, då jag mår illa av trötthet och får ångest. Och gråter och gråter och gråter. Har bölat ut min ångest och trötthet på Bvc, hos kurator, för mamma, sambo och vänner och det har väl inte precis gjort att bebis sovit bättre men det har ändå hjälpt enormt.
Jag tycker du verkar hur grym som helst och det är BEFRIANDE att du är så ärlig och uppriktig med hur jävla piss det känns ibland. Men just när nyckeln är sömn (vilket det ofta är!) finns ändå mycket goda chanser det blir bättre när väl de där ostörda timmarna äntligen kommer (hur man nu än löser det). Jag hoppas du får sova snart -det måste du- och hoppas du nånstans känner dig lite bättre av att veta att det finns många osynliga händer att hålla genom detta. Stor kram till dig!
Gudarna ska veta att jag känner igen mig! Min dotter åt en gång i timmen, dygnet runt i nästan 6 månader. Dessutom fick hon tänder vid 3 månaders ålder, vilket alla sa var
Omöjligt så gav inte Alvedon, vilket hade fått henne att sova om nätterna. Och sambon jobbade i stockholm så jag fick aldrig någonsin sovmorgon. Dessutom vägrade hon åka vagn så gick runt med henne i babybjörnen konstant. Hon sätt där när jag åt mat, när jag satt på toaletten, när jag tränade osv… Och flaskan vägrade hon ta. Du är alltså långt ifrån ensam om att bryta ihop. Det finns en anledningen till att sömnvägran är en tortyrmetod, man bryter ihop utan sömn! Detta är olagligt enligt internationell lag om någon annan än ditt barn utsätter dig för detta. Tänker man på det så så blir det rätt tragi-komiskt på något sätt :) gör alltså allt du kan för att få sova lite mer och ha inte dåligt samvete för det, sömn är livsviktigt!
Nu sover dottern hela nätter sen lång tid tillbaka, min hjärna är tillbaka och tiden som kändes som den längsta i mitt liv (vilken den ju på ett sätt var eftersom jag var vaken ca 6 timmar mer per dygn än vanligt) börjar blekna i minnet. Mammalivet kommer bli så underbart som du föreställt dig, den där första tiden kan dock vara hemsk för många och vi pratar för lite om det! Skäms inte utan finn lite styrka i att du absolut inte är ensam.
Halloj!
Kom hit via allt hallabalo på Stureplan om att du skulle behöva be om ursäkt för att du är trött.
Ja jag vet inte vad jag ska tillägga här som inte andra sagt men till syven och sist, när man är förstagångsmamma, så vet man ju inte vad man ger sig in i riktigt.
Man har bara sett alla rosa moln överallt.
Verkligeten blir en chock.
Och JA jag var likadan första gången.
Och JA det blir bättre.
Nu andra gången så visste jag ju, men inte blev det bättre för det ;) Allt blev nytt på andra sätt och jag satt i samma sitts och var ledsen.
Men nu tycker jag mig märka att det är en ändring på gång där ”ute”. Att folk är trötta på alla små rosa moln och sanningar börjar att komma ut.
Det ÄR skitjobbigt att vara mamma, och just DET blir nog inte bättre.
Det betyder INTE att man inte älskar sina barn.
MEN det blir lättare när man får tala om att det är jobbigt och det behöver ingen döma en för.
…..tycker jag ;)
Du får gärna höra av dig om du behöver tala sanningar med nån som inte är rädd för att säja som det är.
Hälsningar
Yohanna