Jobbigt, är det. I ordets rätta bemärkelse. Och missförstå mig rätt. Det känns fint att kunna bidra till hushållskassan, att göra nytta för andra människor, att känna sig viktig och även att vara hemifrån en del. Samt, och icke att förglömma, att låta Bonnie och Fredrik ha lite himla ensamtid.

Men, fy vad det bär emot att gå hemifrån på morgonen. Och vad jag saknar min gosegris så fort jag ser ett annat barn, och utan att jag ser något som liknar ett barn också för den delen.

Det är mysigt att komma hem, förvisso. Att slippa bry sig om något annat än att äta middag ihop, bada Bonnie och pussa henne vansinnig på sin ömma moder. Absolut. Samtidigt sörjer jag lite, för att det känns en gnutta som om vår tid är lite över. Smart börjar hon förskolan dessutom. När ska vi hänga då liksom?

Slutar skriva detta nu pga kommer böla sönder mig på pendeltåget bland folk som tror jag är knäpp annars.

Kan inte ni berätta om hur det känns/kändes för er när föräldraledigheten börjar/började lida mot sitt slut?

Exempel på bild som får hjärtat att svida till lite extra när en får den skickad (på begäran) till sig under arbetspasset

Och så lite galonispremiär på det :)

Och så spatsera lite, och samtidigt vara l i v r ä d d för att rasa i backen och behöva vidröra det ÄCKLIGA gruset. Gulle.

Vi gjorde allt vi brukar göra när vi ses, det vill säga drack enorma mängder kaffe, snackade skit och busade med våra barn. Bäst av allt är att busandet sköter de i princip själva nuförtiden, kidsen. Verkligen praktiskt det här med att bebisar blir större tycker jag.

Det pussades bakom solhattar

Den här donnan var med

Och Steffot såklart <3

Gänget!

Lilla gullefjun. Nu måste vi bli bättre på det här med tandborstning, men alltså, efter välling på kvällen? Det går icke.

Hur lägger ni upp rutiner kring tandborstning på era små?

1. Klicka HÄÄÄÄÄÄÄR

2. Scrolla ned tills ni ser antal sidor med bilder att rösta på

3. Välj sida 4

4. Rösta på min bild (den ni ser här i inlägget, där jag och B skrattar)

Hittar ni ej bilden på sid 4, testa sid 3.

Och nej, tyvärr finns ingen direktlänk som gör det hela lättare, men jag räknar iskallt med att ni kan tänka er att ge mig ca trettio sekunder av era liv ändå :)

TACK!!

Vi fikade, pratade och tittade på vatten, båtar och änder. Sen satt Bonnie på samma toalett som Mick Jagger suttit på en gång i tiden. Inte illa!

Min pappa har så sjukt många historier. Har gjort så mycket saker i sitt liv att en knappt förstår hur han hunnit med allt. När han och hans polare seglade runt i Västindien, till exempel, hade de en apa ombord. Som de bytt till sig av nån snubbe på cykel mot en limpa cigaretter. Klykan, hette hon, apan, för hennes ben spretade jämt åt varsitt håll. Aja.

Tretton månader, alltså drygt ett år. Tiden går så himla fort tycker mamma. Själv tycker jag att den går lagom på gränsen till för sakta.

Aja. I alla fall. Sen sist har det hänt en hel del och mycket som såg ut på ett sätt för tre veckor sen är på ett helt annat vis än nu. Till exempel började jag mitt liv som ettåring med att äta en hel burk mat i princip varje dag till lunch. Protesterade inte ens mot slutet fast jag var proppmätt, men sen efter ett par veckor kom jag på att det ju är astrist att bli matad, så nu vill jag snarare absolut inte äta någon himla burkmat, i synnerhet inte ifall jag inte får äta den med egen sked. Och det får jag ganska sällan för mamma och pappa hatar kladd säger de. Larvigt säger jag, det är ju bara att bada efteråt! Jag ammar fortfarande, men sällan mer än en gång om dagen.

Mina bästa lekar är att bli jagad, att mata dockan med välling, att stapla min brioclown, att klättra upp på saker till exempel vagnen, att dra katterna i svansen, att sjunga och att stänga dörrar. Och att gunga förstås!

Jag lär mig saker ganska snabbt nu, och vissa saker tror pappa och mamma att jag bara plötsligt kan, men det är bara för att de inte förstått att jag övar och iakttar varje dag. Jag vet vart örat, näsan och magen sitter, speciellt på andra men ibland också på mig själv.

Titta, tutte, mamma, pappa och där är mina favoritord. Det där med att snacka har jag tagit lite en paus ifrån, i alla fall just nu när jag lägger all min tid på att lära mig gå! Jag kan gå ganska många ut steg (första gången 4/6-13 mammas anm.) och jag reser mig från golvet utan stöd.

Med sömnen är det lite sisådär. Ganska snart efter att jag fyllt ett började jag tycka det var trist att sova igen. Speciellt med mamma. Men så en kväll skulle tydligen pappa lägga mig i stället och när jag vaknade första gången var det han som var där och inte mamma, och det tyckte jag bättre om. Så för tillfället har jag sjasat ut morsan till soffan och slaggar med papsen, fast jag ligger först i min egen säng, ibland länge. Jag har hört att de vill att jag sover i egen säng i mitt egna rum hela natten, men den saken vet jag inte riktigt vad jag tycker om ännu. Och så har jag slutat dricka välling om natten, en kvälls- och en morgonflarra räcker gott och väl.

Nuförtiden sover jag bara en gång på dagen, efter lunch, i allt mellan en och nästan tre timmar. Och jag har två små tänder i nederkäken. De är inte helt framme någon av dem men ändå!

I början av den här perioden var livet rätt jobbigt och mamma och pappa tyckte att jag var ganska besvärlig. Men hallå, försök själva att vilja göra och lära sig allt på en och samma gång men hela tiden bli hindrad av antingen tråkiga föräldrar eller sina egna begränsningar – det är jättefrustrerande! Nu känns dock allt lite bättre och mamma mumlade något härom dagen om att jag nog kommit ur den där himla ”masen” eller ”sjasen” eller ”fasen” eller vad hon nu sa. Hur som helst är jag oftast glad och pigg och framför allt megagullig!

Häj!

Jaaaaaa, jag har nå mellan tänderna å jaaaaaa jag bjussar på dubbelhakan i slutet. Pöss ba!

Och, jag vet ej varför det är så konstigt format på videon.

Igår var jag nämligen en millisekund från att börja småsnacka med Knivlisas kille pga såg Sixten (deras son) i följe av honom och bestämde mig för att den där ungen är jag ju kompizz med. Tur att jag kom till klarhet och hejdade mig i sista sekund. GUVAPIIIINODETHADEBLIVITANNARS.

Ps. Hade jag vågat gå fram om det var själva Knivlisa som satt där? Alltså gått fram i egenskap av bloggläsare, inte som hittepåvän i min egen värld. Vettefan.

MVH// Fegast i stan

En dalastol/fotölj som hans morfar gjort i present åt honom för länge sen, nittonhundrafyrtiofyra närmare bestämt. Den är så nedrigt söt alltså, och passar perfekt ute på loggian.

Foto: Anneli Hildonen

Jag har nu i alla fall tänkt att i och med att jag börjar jobba och kommer att sitta en del och skrota i kommunala färdmedel, borde jag passa på att göra något annat än att spela Candy Crush på mobilen. Så, läsa it is. Jag älskar att läsa men slutade ganska tvärt med det för några år sen och har inte riktigt hittat tillbaka. Nu är det dags att göra det tycker jag!

Min, sen avbrottet, första bok att sätta tänderna i blir Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för två! – det låter väl bra? Det vill vi väl alla göra? Ge våra barn så många möjligheter som det bara går alltså. Japp!

Som om det inte vore nog, får jag en bok på köpet om jag beställer från Bokus just nu, via CupoNation.se, nämligen en asgullig virkbok och en sådan vet vi ju alla att jag behöver, med tanke på att jag fortfarande inte är färdig med den här som påbörjades i oktober. 2011. Eh.

Förresten kan ni hitta en mängd olika rabattkoder och erbjudanden på samma ställe, så kika in vetja!

———————————————
Detta är ett inlägg skrivet i samarbete med CupoNation.se

Och vi är så glada över att bo större, vi behövde det. Det är så roligt att ha över folk som fikar, mammavänner med barn som lugnt kan sova vidare i sina vagnar – inne i lägenheten – och den är ljus, fräsch och alldeles perfekt vår nya bostad.

I centrum är det fullt av folk, vi har en stor Coop som vi övergett Ica för och det finns till och med ett par butiker där man kan tänka sig att handla ,typ Lindex.

Både den kommunala- och kyrkans öppna förskola ligger svinnära oss. Behöver inte ens ta med vagnen om vi inte vill. Så sjukt smidigt. Och buss 165 går hela vägen från Liljeholmen, via oss till Farsta, om en nu skulle ha dit och göra. Jag hoppar oftast av den i Östberga eller Liseberg, när vi ska hälsa på hos Stephanie eller Susanne, den tar en kvart dit. Till Fredriks syster kan vi gå härifrån.

Visst är det lite stökigt ibland på kvällarna men hey, jag är uppvuxen i stan så jag är van vid mycket värre.

Vi hjärtar Högdalen, helt enkelt!

Tjohej!