Om vi säger såhär; ganska överallt!
Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om min kropp. I bemärkelsen noja över vikt, utseende osv. Förmodligen för att jag i hela mitt liv varit smal. Och senare, när jag visst inte var så jättesmal längre, märkte jag liksom inte direkt någon skillnad, för i mitt huvud var jag fortfarande ganska slank.
Jag har aldrig varit hon med ätstörningar eller kroppsångest. Och, jag har varken det ena eller det andra nu heller. Men, GUDVADTJOCKJAGHARBLIVIT!!!!!
Jag trodde att jag skulle bry mig nada om att gå upp i vikt och ändra kroppsform under graviditeten. Mycket just för att det faktiskt har med en graviditet att göra. Och sådär super-gråtavarjedag-mycket tänker jag väl inte på det heller men jag kan låta er alla veta, att jag fick syn på min numera enorma kroppshydda bakifrån igår och det, mina vänner, var fan ingen rolig syn.
Lite konstigt att faktiskt inte känna igen sin spegelbild längre.
I ansiktet har jag nog inte blitt så mycket tjockare. Men rumpan, OMG, och benen och ja lite överallt annars är det ganska tydligt att de där +18 kilona faktiskt sitter. Och jag känner det när jag går. Över höfterna. Och jag märker det när jag klär på mig. Häromdagen anklagade jag Fredrik för att ha krympt mina mammabyxor (de enda som icke är av modell tights) i tvätten.Sen insåg jag att jag nog egentligen inte använt dem sen i vecka 18 typ.
Ja. Så var det med den saken. Och detta inlägg får ingen bild, av förklarliga skäl :)
Hur funderar ni andra gravida/mammor kring det här med vikt och förändring av kroppen?
Du är fin och vacker Lisa, noja inte över det nu utan fokusera på hur fantastiskt det är att du och din käresta skapat ett liv som härjar i dig och som snart kommer ut, sjukt häftigt är det! Kram på dig
Tack sötnos, gulle dig :)
Instämmer med Aurora :)) kram på dej <3
Kram!
Har alltid tänkt mig att det inte gör något alls om jag går upp hur mycket som helst när jag är gravid. Man får passa på att svulla då liksom… Men nej, så känns det inte alls nu när jag väl är gravid i v. 33 och vågen bara går åt ”fel håll”. Har haft en del ångest över viktuppgången, trots att jag inte har gått upp mer än ”normalt” och pendlar från dag till dag över hur jag ska förhålla mig till det hela. Men jag försöker att ta det hela med ro. Ibland känner man sig allt bra svullen och som en riktig knubbsäl och ibland så tänker jag att det är nog inte så farligt ändå och passar på att ta ännu lite mer fika. :)
Ja, det beror ju en hel del på dagsformen. Vissa dagar känns allt, inklusive vikt som bajs, och andra är man rent av ganska nöjd med hur man ser ut. Jag tycker vi fikar på med gott samvete!
Jag förstår precis vad du menar. Jag tänkte också att jag inte skulle bry mig alls eftersom det handlade om en graviditet, men just (som på dig också) rumpan och benen som har blivit så himla stabbiga. Det känns inte alls som jag, även om jag senaste typ 6 åren haft lite extra hull så har jag haft smala ben, men nu känns de som trädstammar haha. Men jag försöker lita till att det kommer att ordna sig när han är född. På ett eller annat sätt (amning,träning, whatever).
Men jag håller med kommentaren. Du ser fantastisk ut! Jättefin kropp och att du inte har några bristningar, jag är SÅ avundsjuk. Mina bara frodas…
Kram
Exakt så är det för mig med benen också – dom har liksom hållt sig smala genom åren men nu, nänä.. Vi får ta långa barnvagnsprommisar i sommar helt enkelt :) Och tack så mycket, jag suger åt mig av vartenda ord!
Du kommer behöva rubbet sedan så hang on in there! Jag gick upp 25 kilo under första graviditeten och ned 27 utan att röra en fena (jo, amningsfenan då ;)). Jag struntar helt i vikten (och det är ett mer eller mindre aktivt jobb för mig som faktiskt haft mindre ätstörningar)- hellre ett par kilo extra dock så man orkar en vabbvinter…
Kan tänka mig att det är extra svårt att bibehålla lugnet om man som du haft problem med vikt-tankar tidigare. Hoppas jag är som du och också slipper göra så mycket själv för att bli av med skiten sen :)
Och kan ju säga såhär: Om man sedan råkar gå upp mindre (utan att ha gjort ngt annorlunda) med andra barnet så känner man sig superslim med allt under förra graviditetsvikten- så ös på nu om ni tänkt er en till! ;)
Hehe, man får inte vara dum liksom ;)
Jag förstår dig! Jag har inte gått upp så mycket än men visst känns det konstigt när kroppen växer sig större än den någonsin har varit! Det ger en en ny förståelse för de som är överviktiga tycker jag, tänk att bära runt på den extravikten jämt.
Precis, gud vad jobbigt!
Andra gången jag är gravid nu. Och jag tänker som så att jag tar kroppen senare. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till ”mig själv” igen. Så småningom. Det tar tid, typ ett år (!!) efter förra Förlossningen så kände jag mig som mig. Men det går, man kommer dit. Så jag tänker så att jag tar skiten sen, jag bryr mig inte nu. Det är onödigt, finns inget att göra åt det ändå. Man går upp, men man kan alltid gå ner också.
Ja, så tänker jag också. Man har ju inte så mycket val liksom :)
Oj, det var inte meningen att göra dig upprörd, om du blev det ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Alltså jag menade att jag har kompisar som varit gravida och det har varit värsta skräckexemplen. Det var en som fick vatten-nånting-nånstans (jag är inte så insatt) och hon såg ut som typ barbapappa under hela graviditeten. Och flera andra har du vet typ svullnat upp i ansiktet sen första dagen och såna grejer. Det jag vill säga är att jag på riktigt tycker att du är verkligen vacker som gravid, du ser liksom gravid ut och inte fet, och jag hoppas att jag också ser ut så om jag blir det.
Nej nej, jag blev allt annat än upprörd – din kommentar var ju jättefin! Jag tänkte bara passa på att skriva om just den grejen liksom, i samband med din kommentar :) Och tack tack, vad snäll du är :)
Hmm, jag gick upp 28 med första och 30 nu senast. Med första var det mest vatten, den här gången bara fett! Har ändå lyckats gå ner 25 kilo (penny är 5 månader), men, ett stort MEN jag ser ut som skit, haha, ungefär som en vandrande cellulit. Efter första var jag tillbaka till mig själv, eller iaf så pass att jag kände mig snygg igen, efter ungefär 9 månader. Så det kommer väl ta ännu längre tid denna gång.. Men, det är bara att bita ihop och undvika speglar. Det ger ju sig så småningom. Ingen ide att älta för mycket nu känner jag. Att köpa snygga kläder är mitt tips till efteråt. :) Fast det är klart, kul är det ju inte att se ut som Agda 93 i kroppen, haha..
Äh, man får väl ge det tid helt enkelt. Och inse att man fått något väldigt fint för besväret :)
Jag tycker du är vackert gravid! Jag förstår att du tycker det är jobbigt, men du kommer att tappa kilona vid amningen, helt säker på det! Hoppas du slipper halsbränna och öm rygg snart!
Tack så hemskt mycket! Gulle dig :)
Jag har, precis dom du själv beskriver, tvärt emot vad jag trott haft det supertufft med viktuppgången. I vecka 22 hade jag gått upp tio kilo, nu vet jag inte (v.24), och jag vågar inte tänka på hur det blir i slutet.
Det är jättejobbigt att inte känna igen min egen kropp och att den sen också blivit något som folk kommenterar ogenerat kan jag heller inte hantera på något bra sätt.
Varför i helvete ska armar och ben bli tjocka! Jag som fått chubby armar och svällande G-kupa plus runda gnugga-mot-varandra-lår känner att allt är runt och att jag ser ut som en förvrängd skämtversion av mig själv. Och då hjälper det inte att min man tycker att jag ser fantastisk ut.
Mest av allt hatar jag gravid-tidningar där folk i v34 gått upp 8 kg.
Håll. Käften.
Annars sätter jag mig på dig.
Haha WORD!
Jag tycker det är synd att man inte kan gå runt och känna sig sådär lysande gravidvacker med sina extrakilon i 9 månader. Hade liksom planerat det.
PS. Josef hälsar till Fredrik. Bland annat att det var roligt med björnfilten.
Men exakt – jag med. Vafan liksom?!
Jag känner igen mig, trodde inte ja skulle bry mig det minsta om vikten då man visste vad det var som gjorde en tjock liksom, men fy vad jobbigt det är när man känner att kroppen säger ifrån och gör allt tungt för en o dessutom bara blir större o större så man inte känner igen sig alls längre! Det är en stor omställning. Självklart e man lycklig över att vara gravid, men visst känns det tungt att man tappat sin kropp o saknar den!
Man får hålla tummarna hårt att den snart kommer tillbaka antar jag. Å gosa extra mycket med bebis så det känns supervärt!!
Jag är gravid i vecka 33 och har ökat 7 kg (i vecka 31). Och det mest på mage och bröst. Men ja, jag ojjar mig och suckar ändå. Men mest för tiden efter. Är väldigt orolig för att aldrig någonsin vara nöjd över kroppen längre. Att magen ska hänga osv. Sen har har jag en del bristningar. Tack och lov ljusa som beror på hormoner och inte på grund av utdragen hud. Men inte är jag klar ännu. Så du är inte ensam om att nojja. Och man får det. Men nu har vi fasen inte långt kvar någon av oss. Hej stinkande ostar och knyta skorna själv. :)
Tillsammans är vi starka – haha!
Jag är oxå uppe i samma regioner viktmässigt. Kommer gå upp mer nu än vad jag gjorde med Lykka. I början tyckte jag det var ASJOBBIGT (trivs inte alls med hur jag ser ut) att gå upp men nu när det är så få veckor kvar har jag beslutat mig för att sluta bry mig. Jag ska istället fokusera på tiden efteråt, jag saknar att kunna motionera och promenera, men när väl kroppen orkar igen ska jag ta mig ut på promenader varje dag. Perfekt som första steg att ta sig neråt igen, vi har dessutom en perfekt årstid för det framför oss. Och jag vet att jag kan gå ner mina kilon, det blir inga problem.
Så tänker jag också. Ska bli skitnajs med vagnprommisar i solen ju!
Haha. Jag känner igen mig lite i det du skriver faktiskt.
Har gått upp 17 kg redan, i mina öron låter det jättemycket även om det faktiskt kvittar för att jag vet att det tillhör graviditeten.
Jag har alltid haft lätt för att gå ner i vikt, så jag vet att när bebisen väl är ute så kommer de där extra kilona försvinna på ett najfs, så egentligen så gör det inget alls att jag nu väger nästan lika mycket som min kille. Haha!
Men just som du skriver – ibland känner jag inte igen mig i spegeln! Och det är ganska kul. För jag kan börja skratta åt den där barbamaman som jag ser framför mig.
Synd att jag inte ska på nån maskerad inom kort för då hade jag vetat precis vem jag skulle klä ut mig till!
Hahaha, eller hur. Vi i blogg-gänget skulle kunna gå som hela Barbafamiljen ju!
Jag tycker att det är svinjobbigt. Alltså, hatar det. (+17kg i v. 36) Längtar efter min vanliga, smala kropp varje dag och trivs inte alls i extrahullet. Blir bara arg på folk (typ mamma) som envisas med att säga saker som ‘det kommer ngt vackert ur det’ osv. Att man dessutom förlorar mkt av sin rörelsefrihet, att man blir så klumpig, andfådd och långsam gör mig ännu mer frustrerad. Längtar ihjäl mig efter att lilla bebis ska komma ut så jag kan få bli mig själv igen och ta hand om lilla älsklingen på utsidan av min kropp istället för att ha henne inuti! Kramis!
Ja, det är ju det som gör det så extra påtagligt också, att man inte kan röra sig eller göra sina vanliga grejer utan att typ tuppa av!
Kram
SV; Ja nu är det verkligen kort tid kvar! =D
Haha, det där med vikten, jag nojar som FAN över det, känner mig skitstor och så jävla oattraktiv, längtar tills jag kan ta på mig ”vanliga” kläder!
Fast fan, vi är nog ganska snygga ändå!! Jag tycker vi säger så!